Dag 2 - min första kärlek
Min första Kärlek
Det var väl på dagis.. Så: "iiih, han sa hej till mig, jag är kär" eller? nej.. kanske inte.. men typ så.
sen började man skolan, då va nog min första kärlek Kevin. Jag tror jag va kär i honom i typ 3 år, jag var dock inte ensam, alla andra tjejer i klassen va också kär i honom. ;) men åren gick, och han blev aldrig kär i mig tillbax. så det va bara att glömma honom!
jag fick nog ganska många pojkvänner genom msn. haha, fast det funkade aldrig typ.. oliver, vinne, o.s.v.
Alla är mina goda vänner idag, inget mer!
sen blev det ju denhära riktiga kärleken, David.
allting började med att det va typ någon fadderdag på skolan, i december, så efter skolan väntade jag & några kompisar på ngt.. vettefan vad, och då kom david typ och började mula mig, och jaga mig med snö och så.
vi gjorde peace, och jag gick hem med mina vänner då och fick värsta idén att vi skulle börja fucka med honom. så jag fick hans nummer och började smsa lite sånna scary sms, typ "jag ser dig, jag vet vem du är, blablabla" och så ringer jag & mina vänner honom och så. tillslut kom han på att det va jag & vi började smsa vanligt.
vi bestämde att han, jag, hans polare & min polare skulle träffas på kvällen och kolla film. så alla 3 kom hem till mig och vi kollade lite skräckfilm. sen stack alla, och vi fortsatte att smsa.
detta fortsatte längre och längre, och jag kände på en gång att jag kunde lita på honom. så jag berättade saker jag aldrig hade berättat för någon förut.
jag började bråka med 2 av mina bästa vänner (fd) och han stöttade & försvarade mig hela tiden, och jag kände att jag började gilla honom mer och mer.
vi började umgås mer, först med våra vänner, och sen bara själva.
vi kollade alltid på skräckfilmer, eller kollade & kollade.. vi snackade mest, om allting mellan himmel och jord, han va min bästa vän.
och en gång när vi träffades så innan han skulle hem så strulade vi, jag blev helt varm i hela kroppen & kände att hjärtat slog en volt, och ringde rebecca direkt efter han hade stuckit och va riktigt glad!
den dagen vi blev tillsammans va vi på bio med våra vänner, vi hade käkat på BK minns jag, och sen handlat godis till bion, det va den filmen "Did you hear about the Morgans?"
och då va det en sån trailer som hade premiär om en månad (från den dagen) och då sa Kim (en av polarna) "haha, det är ju då ni har en månad" ,
och jag ba: "haha, ja eller hur".
jag minns att David kollade på mig och sa: "är du seriös?"
jag svarade: " ja, varför inte"
han log och kysste mig på munnen sen kollade han på mig och sa "mm, det 26 blir ett bra datum" och sen kysste han mig igen.
det va seriöst det bästa dagen i mitt liv. jag hade aldrig varit så lycklig. jag tyckte om honom såå mycket!!
vi fortsatte att smsa, och snacka i skolan och massa sånt. jag va så jävla lycklig.
och första gången han sa att han älskade mig. (han va även först med det)
det va hemma hos mig, och vi stod typ framför min säng, och han sa något typ: "blablabaa.. därför jag älskar dig"
jag ba: "vad sa du?"
han ba: "inget"
jag ba: "jo"
han ba: "att jag älskar dig"
han ba: "att jag älskar dig"
jag lyste nog verkligen upp, fan va jag va kär i denna killen, det va fan helt sjukt, ALDRIG hade jag känt något liknande.
"jag älskar dig med" sa jag till honom och vi kysstes.
han va mitt allt, mitt liv, & jag älskade honom så jävla mycket. kunde göra allt för honom. jag blev helt knäckt varje gång vi bråkade, grät mer än jag någonsin hade gjort.
och sommaren, det va nog den bästa sommaren någonsin. fast började konstigt, mellan oss.
det va så att jag skulle till USA i 2 och en halv vecka och han skulle till Frankrike i 3 veckor.. och vi "skildes åt" som ovänner typ.. vi varken snackade, såg eller hörde av varandra på 5 och en halv vecka.. helt sjukt.
jag mådde skit inombords. men när vi väl båda va hemma träffades vi, och jag märkte verkligen hur sjukt mycket jag hade saknat honom.
vi hade så sjukt kul tillsammans. framförallt när mina stockholmskompisar va nere på besök. han va så jävla underbar, allt va perfekt!
men sen när skolan började ändrades allting typ.. vi försökte typ träffa varandra dom första veckorna.. snacka & sånt. men det bara sket sig tillslut. vi smsade kanske 1-2-3 dagar i veckan. snackade nästan aldrig i telefon. och träffades 0-1 gånger, om vi hade tur 2, men de va sällan.
jag mådde sämre och sämre, fick stöd av mina kompisar.. grät mer ofta.
det va en helg, då jag nästan aldrig hade mått så dåligt. jag fick en värsta blackout, visste inte vad jag skulle göra, ångest om något. bad allt och alla i min närvaro dra åt helvete.
jag minns att jag stack ut typ klockan elva på kvällen, utan reflexer och någonting, det va i oktober då och det va ju då så jävla mörkt. mina föräldrar ringde stup i kvarten, va riktigt jävla oroliga, och de gick tillslut själva ut i byn, och följde efter mig så jag kom hem säkert. jag va så arg, och ledsen. men de visste ingenting, men jag antar nu att de anade att det va något som hade hänt.
några dagar fick jag sedan just det smset "vi måste snacka" , och jag kände att jag bara dog och började gråta på en gång, mådde illa, ville spy, jag sprang in på toan för att mina föräldrar inte skulle höra. men det gick inte. jag va så otroligt sårad, och visste inte var jag skulle ta vägen. jag kom ut från toan och hörde att mamma pratade med mig, när hon vände sig om och såg att jag grät så sprang hon fram till mig och kramade om mig, hon hade fattat hela tiden.
min bror och pappa kom, och alla satt där, och bara va tysta, lyssnade på när jag grät. har faktiskt aldrig gråtit inför hela min familj såhär.. jag har nog aldrig gråtit såhär förut..
han och jag träffades dagen efter, och han förklarade varför det va som det va. och vad han ville. jag grät. ville säga så jävla mycket, allting som jag tyckte och tänkte, exakt allt. men det gick fan inte. fick inte fram ett ända ord. jag va så chockad typ, stum.. vet inte.. det va hemskt. den 20de oktober 2010, den värsta dagen i mitt liv. jag förlorade honom, min pojkvän, min bästa vän, mitt allt.
jag hade nog aldrig mått så dåligt.. visste inte vad jag skulle ta mig till, gick inte till skolan, skrattade inte, gjorde ingenting.. jag åt inte på 4 dagar.. jag grät på Maddys fest som va 3 dagar efter.. ingen visste någonting, ingen visste hur det kändes. jag hade mina vänners tröst, och dom fanns vid mig, men dom visste inte hur det kändes, jag älskar er, tack!
idag pratar vi knappt.. kanske ett sms då och då.. kommenterar varandras facebook.. men inget annat.
jag försöker glömma. men det är omöjligt. alla minnen, bilder, månader, allting.. det finns liksom alltid kvar, och ibland kollar jag in på mina gamla bilder.
jag kan ibland fortfarande inte förstå. men man får egentligen bara ta det, hur ont det än gör, och hur länge man än gråter. och tro mig, jag gråter fortfarande, mot min vilja. jag gråter just nu när jag skriver detta.
26/1 - 20/10
den bästa sommaren, då allting va perfekt.
första bilden vi tog tillsammans, den dagen vi blev tillsammans.
min dopdag
det blev en jävla massa text, hoppas ni står ut och ändå läser. jag har skrivit detta i ca 2 timmar..
Kommentarer
Trackback
